Snö och citronsill

Vit jul kan vi ju glömma men jag lovade att återkomma till Orhan Pamuk.

Snö är en politisk, lågmäld, mänsklig och fullständigt fantastisk skildring av situationen i Turkiet, men för att ta in alla tankar, känslomässiga och filosofiska utsvävningar så måste boken få tid!! Vilket ibland blir aningen trögt när man känner sig lite stressad, antalet sidor är över 500.
Till skillnad från beskrivningar utifrån (TV, tidningar), punkteringar om gott, ont, rätt och fel så kommer man i denna bok mycket nära ett mänskligt perspektiv. Jag har samma känsla när jag läser denna bok som när jag läste ”mannen ute öde” – Imre Kertez (Nobels litteraturpris 2002). En bok som för övrigt också kan rekommenderas.
I Snö använder Pamuk ”vanliga människor” och den lilla staden Kars som operationsyta.
Här beskriver han dragkampen mellan framförallt islamister och sekuklära grupper. Slöjan är central och det hela börjar med att exilpoeten Ka kommer till Kars för att utreda varför unga slöjbärande kvinnor begår självmord!
Jag tycker boken är alldeles underbar, den är både upplysande, tankeväckande och fin. Den handlar om relationer och ytterst mänskliga (eller omänskliga) beteenden. Språket flyter naturligtvis som porlande vatten …försökte byta bok vid något tillfälle, vilket blev fullständigt förödande. Orden hoppade som grodor i den nya bokens text…återkommer till den boken..

Nu till julstöket...håller på med citronsill, en återkommande favorit.

Finessen är helt enkelt att byta ut ättikslagen mot en lag av citron/socker.